År 2008 vände jag 500 m innan toppen av K2 – världens tuffaste berg. Det var för riskabelt att fortsätta. Det året dog 11 människor på berget. Under en kort tid under 2013 dog ytterligare 6 av mina vänner och en nära vän, Ernestas Marksaitis, avrättades av pakistanier på berget Nanga Parbat; han som jag skulle göra ett nytt försök på K2 med. Samma år la jag av med klättringen, bytte Gore-Tex mot kostym o isyxa mot laptop men mitt liv som ”normal”

År 2015 efter jordbävningen i Nepal så hörde jag mitt kall igen. Jag älskar berg, och de som bor i bergstrakter är de jag vill hjälpa. Efter en insamlingsgala för Röda Korset (jag lyckades få in 263 822 kr) och byggnationer i dalen Rolwaling så fortsatte jag med klättringen. Jag inser att det jag är bra på älskar jag och varför ska jag då inte fortsätta göra det istället för att lyssna på de som säger, ”när ska du sluta?”, ”har du en dödslängtan?”. 

Jag vill inte vara normal. Jag vill vara exceptionell. Under ett dygn så hänger jag mig åt mot det jag kallar för perfektion. Att koncentrerat och målinriktat träna inför återkomsten till det tuffaste berget i världen. Mina expeditioner är inte do-or-die-missions, heller är de inte riskfria. Jag är forskarassistent för projektet Triple ED (http://tripleed.com/) Standford University /Umeå Universitet för beslutsprocesser i extrema miljöer och vet att om jag ska nå ett mål så måste mina tankar, tal och mina handlingar vara i linje med dit jag vill.

"Jag anser att ingen bergsutsikt är värt att dö för, och det har hållit mig vid liv.
Som Dalai Lama en gång sade, finns det tvivel så finns det inget tvivel.
Då vänder jag om för att kunna se en annan dag".

Om jag ska nå toppen av K2 så ställs de högsta kraven av förberedelser, planering, kunskaper, färdigheter och fysisk form. Varför ska jag tillbaka? Därför att jag kan. Varför ska du följa min resa? Därför att jag inbillar mig att du liksom jag är en person som inte vill låta rädslorna vinna; någon som ser värdet i att hänge sig åt ett ideal.

De i Sverige som tror att jag sätter mig i fara har inte sett världen. Vad jag gör är relativt säkert i jämförelse med den kamp för överlevnad som många människor i världen kämpar för varje dag. Vi kommer alla att dö en dag och att undvika ämnet till varje pris gör ingen lycklig. För mig är det ytterst viktigt att sluta fred med tanken att jag en dag kommer att dö, och döden är mitt ultimata verktyg för sunda bedömningar, genomtänkta beslut och lägga energin på det som är viktigt i livet.

Jag tror att "normal" är en ursäkt för att vara lat eftersom
att sträva efter att vara normal bara ger dig medelmåttiga resultat.
Men att nämna detta i "mellanmjölkens land" = Sverige
är som att skrika "jag är ateist" i USA.

Kanske är det så att min passion för klättring härrör från det faktum att jag alltid har varit höjdrädd. Äntligen hade jag verktyget för att konfrontera rädslan på ett funktionellt sätt. Jag värderar att leva mitt liv högre än att tillbringa mitt ett liv i överlevnads-mode. För mig handlar klättring om medveten närvaro; att öppna ögonen för första gången, som att gå från svartvitt till färg-TV. Jag inser att mycket distraherar mig från det som verkligen är viktigt i livet. Jag är tacksam för stunderna när jag klättrar och vaknar upp från drömmen.

"Samhället kommer alltid att vara fascinerad av människor som tar risker.
Samhället byggdes aldrig för äventyrare. Naturen är det".

Konfrontera dina rädslor, tänk mindre och jaga dina drömmar. Och vet du vad, att jobba bort höjdrädslan är ett dagligt arbete.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Sträng
Alpinist / Föreläsare / Coach

Läs mer & boka Fredrik Sträng som talare

Gasherbrum II i Pakistan. Foto: Fredrik Sträng