Där det finns vilja finns det hopp. Hösten 2015 reste Fredrik Sträng genom sitt älskade Nepal. Han fann ett land fortfarande ärrat av jordbävningen som tog 9000 liv och lämnade 600 000 hemlösa. Men han fann också en outsinlig vilja om att åter resa världens tak. 5 år efter jordbävningarna så ser det ut som att Nepal rest sig likt en fenix fågel, men mycket av återuppbyggnads arbetet återstår, ungefär 100 000 människor lever fortfarande i provisoriska hus och regeringen får kritik för sin ineffektivitet att hantera katastrofen.
Artikel från januari 2020
Min resa börjar våren 2015 med att SMS haglar in då jag kör över svenska gränsen med sikte mot Kiruna efter ett skidläger i Lyngen/Norge. Är du i Nepal? Är du välbevarad? Jag börjar söka information om jordbävningen. Mailar och ringer i hopp om att mina vänner i Nepal är vid liv. Får tag på min vän Tommy Gustavsson som tillsammans med ökände Wongchu Sherpa bildat det framgångsrika återvinningsprojektet savingmounteverest.org. ”Jag måste göra något”, är min omedelbara reaktion när jag talar med Tommy.
Två veckor efter jordbävningen arrangerar jag en insamlingskväll i Stockholm tillsammans med Everestbestigare, Tommy Gustavsson samt artisten och Nepalälskaren Martin Stenmarck. Med oss via satellit har vi Robin Trygg som är på plats i Nepal och delar ut sovsäckar och kläder till jordbävningsdrabbade. Vi drar in 163 822 kronor till Röda Korsets akutarbete i Nepal den kvällen. Jag drar in ytterligare 100 000 kronor de följande dagarna.
Soygal Rinpoche sa en gång att barmhärtighet inte är äkta barmhärtighet om den inte leder till handling. Avalokiteshvara, barmhärtighetens Buddha är ofta porträtterad i tibetansk ikonografi med tusen ögon som kan se lidandet i alla former i universum, och tusen armar som sträcker sig ut för att hjälp dem som lider. Det är inte tanken som räknas. Om du kan göra något så är det din plikt att göra något.
Ett par veckor senare blir jag ombedd att söka medel till rekonstruktionen av byar som ödelagts av de jordskred som triggades under skalven. Jag känner mig kluven. Vilka är i störst behov och vad ska jag göra? Av en slump hittar jag Björn Söderbergs blogg, en social entreprenör som är bosatt i Nepal och som påbörjat bygget av jordbävningssäkra hus.
Vi diskuterar långsiktiga lösningar och när en generös person den sommaren skänker 100 000 kronor beslutar jag att använda pengarna i den okända och kulturellt välbevarade dalen Rolwaling som min vän Chhiring Dorje Sherpa kommer ifrån – han som jag varit på fyra 8000-metersexpeditioner med.
Ser bra ut i skägg
– Mitt hus är borta, säger Chhiring över ett Skype-samtal från byn Beding där han som liten sprang barfota och tampades med olydiga yakar.
Den hösten kombinerar jag husbygge i Beding med en expedition till världens åttonde högsta berg Manaslu. Syftet är att dokumentera livet efter jordbävningen. Under expeditionen överväldigas jag av hur bristfällig medias rapportering har varit. Katmandu, dit det är bekvämt att resa för alla utländska journalister, har stått i centrum för i princip all rapportering medan byar i bergstrakterna kring Gorkha och Langtang vare sig fått hjälp eller uppmärksamhet.
Jag sitter på en pall i ett rökigt tehus i Sama Gaon. Under vår femdagarsvandring till byn har vi passerat tre turister. Det är skrämmande. Hösten är högsäsong och i vanliga fall är tehuset fullbelagt med turister. Enligt journalisten och klättraren Billi Bierling, som sköter Himalayan Database, minskade andelen turister med 60 procent i Nepal under 2015.
– Men jag tror att folk kommer att glömma jordbävningen och att turismen kommer att öka nästa år. Se bara på Thailand efter tsunamin, säger hon.
Även turistministern Ananda Prasad Pokharel berättar att jordbävningen drabbat turistnäringen hårt.
– Enligt rapporter så är endast tre procent av vandringslederna skadade. Men det människor läser i media får en helt annan psykologisk innebörd, säger han.
Skratt blandat med besvikelse över regeringens bristande engagemang för de jordbävningsdrabbade fyller det rökbelagda köket i Sama Gaon. En äldre man stiger in i rummet och rör sig långsamt med en käpp och sätter sig bredvid mig. Hans händer vittnar om ett livslångt skördande av majs på de närliggande åkermarkerna. Han ansikte har sett många somrar och många kallar vintrar.
Min kamera väcker uppmärksamhet. Jag frågar om jag får ta en bild av den äldre herren. När jag visar bilden så fäller han en tår.
– Det är jag! utbrister han förvånat.
Tårar fortsätter att rinna ner över hans kind. Det måste ha varit en lång tid sedan han såg sig själv.
– Jag ser bra ut i skägg, konstaterar han.
Det ekar av varma från alla som sitter i det lilla köket. I all hopplöshet finns en tröst, en framtidstro. Byborna i de avlägsna delarna av Nepal är vana med att klara sig själv. De förväntar sig inte någon hjälp från regeringen.
Begravda under rasmassorna
Min resa fortsätter uppför Manaslu och jag träffar flera expeditionsledare. Deras oro handlar inte så mycket om att bergsklättrare sviker Nepal i tider av kris. Istället handlar den om att den stora majoriteten av turister, vandrarna, har valt andra destinationer än Nepal.
– Jordskalven påverkar inte bergsklättrare särskilt mycket. Berg är farliga oavsett om det går ett jordskalv eller inte och det är inte bergen som har ändrats, det är infrastrukturen. Det är därför vandrare har börjat vända sig till andra alternativ, säger Russell Brice, grundare av Himalayan Experience.
– Det finns egentligen ingen dålig publicitet för Mount Everest. Historien visar att ju mer det talas om Mount Everest, desto fler vill bestiga det, säger Arnold Coster, vd för Arnold Coster Expeditions.
Det är osedvanligt många klättrare på Manaslu detta år. Men skenet bedrar. Eftersom Kina valt att förbjuda klättring i Tibet ”på grund av” jordbävningen så väljer många att resa till Manaslu istället. Men trots att många hellre väljer att klättra Manaslu så är missnöjet påtagligt bland byborna. De flesta av klättrarna väljer att flyga in med helikopter till Sama Gaon istället för att vandra in vilket skulle gynna bärare, lokala tehus, motell och chaufförer.
Vi är några som vandrar in till Manaslu och ut igen. I efterhand förstår jag att det troligtvis var en av de vackraste turer jag gjort i mitt liv. Orörd natur, rikt djurliv, ekologiskt odlad mat, blommor och grönska i överflöd. Tystnaden väcker dock starka känslor. På vägen ut ser vi resterna av jordskred som är 600 meter breda vid basen och som startat 800 meter ovanför oss.
– Många bärare var på väg till Sama Gaon med varor när jordskredet överraskade dem, berättar Chhiring när vi kliver över en labyrint av jättelika stenblock. Bland rasmassorna ser jag en kläder, skor och en ryggsäck. Bärarna är begravda rakt under oss.
Hjälpande händer
Möte med Röda Korset i Katmandu. En handmålad logga pryder den stora järngrinden som jag kliver in bakom. Veckan efter jordbävningen var trädgården här full av skadade människor som sökte hjälp.
– Jordbävningen var så stor och när den slog till så stormade människor ut på gatorna, miljoner av folk, säger Dev Ratna Dhakwa som är generalsekreterare för Röda Korset i Nepal. Han berättar om vilka insatser som genomförts och vad som behövs de kommande månaderna och åren för att återuppbyggnadsarbetet ska kunna fortsätta.
– Vi måste öka turismen. Nepal har fått mycket negativ publicitet och det har påverkat turismen negativt, säger Dhakwa.
På eftermiddagen – efter ett kraftigt skyfall – möter jag Ani Kerom, en svensk nunna som tillbringat de senaste 30 åren i klostret Kopan i Kathmandu. Hon har en aura av lugn runt sig. Vi sitter i den vackra trädgården och elevernas meditation ackompanjeras av sporadiska flyg som kommer in för landning på Tribhuvans internationella flygplats.
– Det krävs en katastrof för att sammanföra människor, säger Ani.
Jag frågar henne vad vi kan lära oss av jordbävningen.
– I klostret finns många hjälpande händer. När jordbävningen slog till så förenades alla i klostret och dharma sattes i praxis. De gick ut för att hjälpa andra i nöd och gjorde det med stor glädje. De var utbildade att göra det. Nu hade de möjlighet att göra det.
Mitt sista möte den dagen blir med Declan Murphy, en social entreprenör som kom till Nepal 2003 för att arbeta som lärare i en skola i Everestregionen. Han minns när han var ung och såg en massaker i Somalia. Då ställde han sig frågan ”Vad kan jag egentligen göra åt det?”. När han tio år senare såg svältande barn i Etiopien ställde han sig samma fråga.
Men så kom en dag när han full av skuldkänslor och ilska istället ställde sig frågan ”Men något kanske jag kan göra?”.
– Att ge en kaka till ett gatubarn kan kanske få en turist att må lite bättre, men det hjälper inte. Det uppmuntrar bara barnen att bli kvar på gatorna. När vi utför en handling så måste vi vara medvetna om vad vi gör, vi måste ifrågasätta våra motiv. Vi måste bidra till något långsiktigt och det gör du genom att komma hit som turist. Taxichauffören, souvenirshopen, guiden, kocken; alla gynnas av din vistelse!
Drömmar om framtiden
Löven på träden håller på att skifta till gyllene röda och guldfärgade. När min vän Chhiring Dorje Sherpa skapade Chhiring foundation efter jordbävningen ville han bidra till återuppbyggnaden av sin hemby och dalen Rolwaling.
– Det är så mycket som är förstört här. Jag vill att de som bor här ska få bättre förutsättningar för ett behagligare liv, säger Chhiring.
Vi kommer in i ett litet samhälle som ligger precis utanför Beding. Här har nio hus kollapsat av stora stenras. Även det hus som Chhiring föddes i är totalförstört. Han går runt bland husresterna och tittar in genom taket som träffats av en sten stor som en bil. Han berättar att hans äldsta syster för en tid sedan gick bort i det här huset och att hans yngre bror dog här 1995.
Han börjar harka sig. Försöker hålla tårarna tillbaka men orkar inte. Ögonen färgas röda och tårarna börja rinna nedför kinderna. Dr. Erik Meyer, en livslång vän, kramar om honom.
– Just nu har jag många goda vänner omkring mig men mestadels är jag ledsen, säger Chhiring när vi sitter på några stenar bredvid huset och funderar över livets förgänglighet.
Han arrangerar en välgörenhetsvandring till Rolwaling för några amerikaner, en japan och mig. Pengarna går uteslutande till tehusen och bärare från byn. Under middagen berättar i Beding berättar Chhiring om sin plan.
– Min dröm är att klättra alla berg över 8000 meter. När jag är klar ska jag bygga ett hotell här uppe med 14 rum – ett för varje berg – som ska stötta samhället i Rolwaling.
Det är märkligt. De flesta väljer att gå till Mount Everests basecamp, eftersom just Mount Everest är världens högsta berg. Och här är vi, i Rolwaling, där berg på 6000 och 7000 meter står upp som dramatiska snöbeklädda spjut ett par timmars vandring från den smala dalgången. Inga andra turister är här för att ta del av en orörd kultur med heliga platser och andliga kloster.
En vecka senare kliver vi upp på en ”liten” trekkingtopp som heter Yalung Ri och som samhället i Rolwaling kämpat i åratal för att få rättigheterna till.
– Äntligen är Yalung Ri fritt från turistministeriet i Nepal, berättar Chhiring och förklarar att de nu själva kan administrera tillstånden för detta berg och på så vis använda pengarna från klättertillstånden till samhället istället för att regeringen tar pengarna. Missnöjet med regeringen är stort bland sherpas och i november planerar de att protestera utanför turistministeriets dörrar för att få bättre villkor för dem som arbetar i bergen.
En förälskelse
Fylld av frid och lugn återvänder jag än en gång till Katmandu. Bygget för att återställa kulturarven fortsätter och arrangörer blickar tillbaka på 2015 som ett dystert år för deras verksamhet men är hoppfulla inför ett gynnsamt 2016. Jag får rapporter om flera frivilligarbetare som släppte allt och fokuserade på biståndsarbeten när jordbävningen drabbade Nepal.
En av dessa historier kommer från Avrati Bhatnagar som precis hade gift sig med sin make Anurag Bhattarai. Maken Anurag satt framför datorn i Indien och googlade nyheter om katastrofen i dagar. Sedan stod han upp och sa ”Jag måste göra något.” Utan att tveka reste det nygifta paret till Katmandu.
De startade i liten skala. Köpte ris, linser, presenningar, stearinljus, tändstickor och tvål, och packade det i påsar. Ordet spred sig och efter bara ett par veckor så var de ett femtiotal som jobbade i princip dygnet runt med att packa påsar med hjälpförsändelser till de utsatta distrikten i Nepal.
När jag träffar Avrati så lyser hon upp när hon pratar om biståndsarbetet.
– Alla lider men det är också något som binder oss tillsammans, kanske mer än lycka. Jag tror att vi har en impuls att hjälpa andra. Det är en god reaktion. Kanske är det så att man känner av krisen mindre om man hjälper.
Jag ser tillbaka på 2015 och skänker en hoppfull tanke om ett framgångsrikt 2016 för Nepal. Jag har redan bestämt mig för att återvända till våren och för att börja arrangera expeditioner till Mount Everest som kan gynna den nepalesiska ekonomin.
Målet är även att bygga fler hus men denna gång i den hårt drabbade byn Langtang som bokstavligen begravdes av jordskred. Jag får rapporter från Tommy Gustavsson som bestämt sig för att bosätta sig i Namche Bazaar i Khumbudalen. Jag tänker att Nepal har en förtrollande inverkan på oss som turistar där. En gång är inte tillräckligt som turistministern Ananda Prasad Pokharel sa till mig i hösten 2015.
Det är inte svårt att förälska sig i detta land, dessa människor. Jag blickar tillbaka på mötena med de få turister som jag träffat under min resa. När de försökte förklara sina intryck från Nepal så kan det sammanfattas med “Människor, vänlighet, äventyr, berg, fantastiska vyer, intressant historia, Sherpas, allting ler mot dig”.
Jag tackar Avrati för att jag fått intervjua henne och önskar dem lycka till med sitt projekt med att bygga skolor. Innan vi går skilda vägar för denna gång så berättar hon en sista sak.
– Du förstår, varje insats räknas, varje droppe bidrar till ett hav.
Hur såg situationen ut år 2020?
De ekonomiska förlusterna från jordbävningen uppskattades till 10 miljarder USD vilket motsvarar ungefär en tredjedel av Nepals BNP. Uppskattningsvis 100 000 personer eller fler bor fortfarande i ett provisoriskt boende. UNESCO deltar med regeringen i en stor kampanj för att återställa skadorna på 700 tempel, palats och museer, inklusive 137 som totalt kollapsade i jordbävningarna.
Den nationella återuppbyggnadsmyndighetens bostadsbidrag ligger på 3 000 US-dollar till varje drabbad familj men har fortfarande inte tagits mot av alla som har rätt till den och myndighetens ordförande, Mr. Sushil Gyewali berättade för media att ytterligare 4,29 miljarder US $ behövs ”för att slutföra rekonstruktion av strukturer förstörda av jordbävningen.”
Nepal saknar fortfarande effektiva och verkställbara mekanismer för att övervaka användningen av humanitärt stöd. Att ha pengarna räcker inte; det måste nå de projekt som verkligen hjälper människor.
FN: s bosättningskoordinator, Valerie Julliand, uttryckte oro för dem som var de mest sårbara före jordbävningen och vars behov inte har uppfyllts. Jarraud fortsätter: ”Deras behov går utöver ett enkelt bidragsmedel. Deras undantag är på en annan nivå och har olika ansikten. De människor som utesluts, utesluts på grund av deras kön, kast, etnicitet, och de kanske inte eller läsa, de kanske inte vet hur de ska söka stöd. ”Generellt sett ser vi att de mest uteslutna i samhället är de som behöver mest uppmärksamhet från oss.”
Fotnot: Nästa år markerar den tionde årsdagen av jordbävningen i Gorkah. Hur kan vi hjälpa till? Genom att helt enkelt besöka Nepal. Jag kommer att organisera klättringar till Nepal där du är välkommen att delta. Intresserad? Skicka mig ett meddelande!
Om Fredrik Sträng: Fredrik, i sin ledarroll, har bestigit sju av jordens fjorton 8,000m toppar, satt ett Guinness världsrekord och föreläser om ledarskap, kommunikation, beslutsfattande och krishantering.
Med vänliga hälsningar,
Fredrik Sträng Alpinist – Föreläsare – Coach
