För 100 år sedan gav sig två djärva och formidabla bergsbestigare, en ikonisk brittisk klättrare, George Leigh Mallory, och en lovande ung ingenjör, Andrew ”Sandy” Irvine, ut på sitt sista försök att nå toppen av världen – Mount Everest. Ett sekel senare håller mysteriet kring deras ödesdigra episka klättring oss fängslade och får oss att fundera över huruvida de nådde toppen som de första människorna någonsin, en bedrift så häpnadsväckande att den borde eka genom århundradena som kommer. Nådde de toppen, och har vi äntligen kommit till en slutsats, en slutsats som tyvärr osar en konspiration av Hollywood-proportioner?
Av Fredrik Sträng
”För stenen från toppen för geologerna, kunskapen om uthållighetens gränser för läkarna, men framför allt för äventyrets anda för att hålla liv i människans själ.” ― George Mallory
8 juni 1924 – Det du måste förstå är att det som låg framför dessa två djärva brittiska klättrare var det stora okända. Till skillnad från dagens 4G-signal på toppen av Everest, där varje sten har vänts och kartlagts med Google Earth, och där dagens fasta rep, vattentäta dun och obegränsat med syrgas gör det till en njutbar ”vandring” till världens tak, visade tjugotalet en aspekt dränkt i det okända. De var klädda i åtta lager ull och bomull, den toppmoderna teknik som utvecklats av Burberry i London och där det tog månader för Mallorys älskade Ruth att ta emot nyheter om det eventuella framgången.
Britterna hade förlorat loppet till både sydpolen och nordpolen. De skulle minsann inte förlora loppet till den så kallade ”tredje polen”. Mallory var den enda medlemmen som hade varit med på alla tre brittiska expeditioner till Everest, en 1921 och en 1922. Han var nu 38 år gammal och skulle inte låta detta tillfälle glida ur händerna på sig.
”Jag kan inte se mig själv komma ner besegrad… Och jag kan inte berätta för dig hur det besitter mig.” ― George Leigh Mallory
Mallory och Irvine vaknade denna morgon i sitt styva och fuktiga tält. De frös arslet av sig, men inget kunde hindra dem från att söka efter den berömmelse och ära som väntade dem om de skulle återvända från toppen. De gav sig ut med träyxor, klumpiga och läckande syrgasapparater (även om Irvine hade gjort betydande förbättringar på systemen) och fäst med hamparep. De sågs sist av Noel Odell, som ända till sin dödsbädd var säker på att han hade sett dem gå med iver på toppen av second step (den mest tekniskt svåra delen på rutten till Everest topp på norra sidan). De sågs aldrig igen vid liv, och nyheten om deras död nådde Ruth medan hon plockade rosor i sin trädgård. Hon berättade inte för barnen om den sorgliga nyheten den kvällen utan väntade tills på morgonen. De kramade varandra och grät i sängen.
1933 – Det var inte förrän 1933 som en brittisk expedition återvände till Everest. Högsta punkten nåddes av Percy Wyn-Harris och inkluderade att han hittade en isyxa på nordöstra kammen på 8 460 m höjd med märkningen ”Irvine”. Isyxan stod uppställd som om den hade placerats mot en sten. Markerade den vägen ner för Mallory och Irvine eller kanske platsen för en olycka?
1953 – Den 29 maj 1953 blev en nyzeeländsk född biodlare vid namn Edmund Hillary och en nepalesisk klättrare vid namn Tenzing Norgay officiellt de första att bestiga Everest. Hillary tog den ikoniska bilden av Tenzing poserande med sin isyxa och resten av tiden tillbringade han med att granska toppen efter bevis för att Mallory hade varit där före dem, men han kunde inte hitta någonting.
1960 – Wang Fu-chou, Chu Yin-hua från Folkrepubliken Kina och en tibetansk kallad Gonpa påstod sig ha klättrat Everest från norr i en långtvistad rättegång som involverade toppbestigning i fullständigt mörker och utan fotografiskt bevis. Årtionden senare har deras ifrågasatta påstående fått godkännande från den västerländska gemenskapen och vissa ursäkter men vad som är mer förbluffande är upptäckten att klättraren Xu Jing som övergav sitt försök att nå toppen gjort sig på vägen ner vid cirka 8460 m höjd. I en spricka på de farliga och oförlåtande branta sluttningarna såg Xu Jing en frusen kropp som låg och vilade inne i en grotta.
Det var inte förrän 2001 när den tyska geologen Jochen Hemmleb och expeditionens ledare Eric Simonson fick reda på upptäckten när de intervjuade medlemmar från CTMA (Kinesiska tibetanska bergsklättringsförbundet). Detta kunde vara ingen annan än Andrew Irvine, som vi senare kommer att förstå.
1975 – Eftersom det kinesiska påståendet från 1960 om att nå Everest ifrågasattes, åkte de tillbaka 1975 och den här gången såg de till att de fick sitt toppfoto. Det var också den tidpunkt då Phanthog blev den andra kvinnan att nå toppen. Det var under denna expedition som den kinesiska klättraren Wang Hung-bao tog en promenad från läger VI vid cirka 8100 m höjd och stötte på ”en engelsk död”. Senare berättade han detta för en japansk klättrare innan Wang Hung-bao tragiskt förlorade sitt liv på Everest i en lavin.
1995 – En ung nepalesisk sherpa vid namn Chhiring Dorje Sherpa stötte på Irvine när han följde en mer direkt linje från nordöstra åsen. Chhiring, som var vidskeplig och lite chockad över den frusna kroppen iklädd gamla kläder i grottan, visste inte om Mallorys och Irvines ödesdigra mysterium så han försvann snabbt från platsen, utan att bry sig om att leta efter en kamera, en Kodak Vest-pocket-kamera som troligtvis Irvine bar med sig för att fotografera sin mentor och legend George Mallory. Chhiring talade inte om händelsen förrän många år senare och hans vittnesmål ledde till spekulationer om var han exakt hade sett Irvine.
1999 – Det hade tidigare gjorts försök på 80-talet att söka efter Mallory och Irvine, men inget hade så djupgående kunskap om var Irvine troligen skulle befinna sig. En hängiven Everest-historiker, Jochen Hemmlebs forskning, ledde till ett sökområde när Wang Hung-baos vittnesmål jämfördes med bilder tagna från det kinesiska läger VI från 1975.
År 1999 genomfördes en stor expedition med rigorös finansiering, två TV-team och talangfulla klättrare som åkte till Everest för att spåra upp Irvine. Man trodde att Irvines isyxa var ovanför den troliga viloplatsen för Irvine några hundra meter nedanför. Den 1 maj 1999 gjorde Conrad Anker den anmärkningsvärda upptäckten som spreds som en löpeld över världens medier. De hittade inte Irvine, men de hittade Mallory.
Hans atletiska kropp var bevarad i den arktiska miljön. Hans ansikte var nergrävt i gruset och hans händer hade grävt sig djupt ner i gruset som om han hade stoppat ett fall. Repet av hampa runt hans midja var brutet och måste ha gått av under fallet. Hans högra ben var brutet, och hans vänstra ben låg över det i ett försök att skydda det. Sökteamet tittade i hans fickor. Hans solglasögon låg inne i hans jacka vilket betyder att han måste ha gått ner i mörkret. Hans klocka var trasig, och pilarna borta. Rosten vittnade om att klockan hade stannat på fem minuter över fem. Men var det fem på eftermiddagen eller fem på morgonen? Teamet hoppades hitta en kamera på Mallory, en Kodak Vest-pocket-kamera som kunde innehålla bevis på deras toppframgång. Om kameran var intakt ansåg Kodak i London att det var möjligt att framkalla filmen. Men ingen kamera kunde hittas på eller runt honom. De sökte till och med med metall-detektorer men kunde inte hitta fler föremål.
En vital sak saknades dock. Ett foto av hans älskade hustru Ruth som enligt deras dotter Clarie Mallory var avsedd att lägga på toppen som en symbol för hans kärlek till sin fru.
2020 – En äventyrare från National Geographic, Mark Synnott, tillsammans med ett starkt sherpateam organiserat av Jamie McGuinness ger sig ut på ett försök att slutligen spåra Irvines viloplats. De undersöker en gammal övertygelse baserad på att en högupplöst satellitbild tagen av flygfotografen Brad Washburn som innehåller en svart prick inne i en grotta. ”Det måste vara Irvine!”, sa Tom Holzel, en bergsbestigare och historiker som ägnade större delen av sitt liv åt att forska kring försvinnandet av George Mallory och Andrew Irvine under deras Everest-expedition 1924.
När Mark kom ner till grottan hoppades människor att de skulle stänga ett nästan 100 år gammalt kapitel, och kanske det största äventyrs-mysteriet genom tiderna. Men Irvine fanns inte där. Det fanns ingenting där. Besvikelsen var total.
Efterspel – Det verkar som varken Mallory eller Irvine är på berget längre.
”Irvines kropp är nästan säkert inte kvar där uppe”, säger McGuinness. ”Vi sökte noggrant med drönare, och vi såg flera andra kroppar, så vi vet att vi inte missade något av rätt storlek.”
McGuinness säger att han medan han var vid baslägret 2012 frågade en tjänsteman vid China Tibet Mountaineering Association om Irvines kropp hade tagits bort inför OS. ”Han svarade: ’Den kastades bort från berget långt tidigare än så.’
Faktum är att intervjuer med CTMA-tjänstemän styrker att en kamera hittades, och att kineserna faktiskt försökte framkalla filmen, men de misslyckades. Ingen officiell uttalande om saken har släppts och varför skulle de? Kina har alla anledningar att dölja historien om de så önskar, för om Mallory och Irvine faktiskt nådde toppen skulle det nedvärdera den kinesiska prestationen från 1960 till andra plats. Att Irvines och Mallorys tillhörigheter och fynd hålls hemliga stärker teorin att de faktiskt nådde toppen.
Det är hjärtskärande att lära sig att de få bevis som kunde avgöra Mallorys och Irvines öde en gång för alla nu är förstörda och begravda. Tror jag att Mallory och Irvine skulle ha älskat att världen fick veta om deras sista timmar och om de nådde toppen? Ja. Men nu kommer vi aldrig att få veta på grund av politik och stolthet.
Som pojke var jag fascinerad av berättelserna om Mallory och Irvine. Det höll mig vaken sent på nätterna och jag försökte lösa gåtan i mitt sinne, försökte föreställa mig deras sista timmar högt uppe på Everests obarmhärtiga sluttningar. Som Edmund Hillary en gång sa, även om Mallory nådde toppen, är en del av ekvationen att ta sig ner levande igen, så det gör bara Hillary och Tenzing till de första som klättrat upp och ner.
Trots det är människor förälskade i mysterier, för de bryter våra dagliga rutiner och är en välkommen paus från det vanliga som kan vara bekvämt men sällan får oss att känna oss levande. Mysterier ger en glimt av att det fortfarande finns pussel att lösa och underverk att beundra. På något sätt håller jag fast vid en önskan att de faktiskt nådde toppen, att de förtjänade det, och kanske bör vissa mysterier inte lösas. För tänk om det fanns bevis på att de inte nådde toppen? Då skulle magin sluta ett kraftfullt kapitel i äventyrens historia.
Claire sa alltid att Mallory skulle lämna ett foto av Ruth på toppen av Everest som en symbol för hans kärlek till sin fru. Så var är fotot?
Om Fredrik Sträng: Fredrik, i sin ledarroll, har bestigit sju av jordens fjorton 8,000m toppar, satt ett Guinness världsrekord och föreläser om ledarskap, kommunikation, beslutsfattande och krishantering.
Med vänliga hälsningar,
Fredrik Sträng Alpinist – Föreläsare – Coach
