Du har försovit dig inför ett viktigt möte. Du kastar dig ut genom hemmet med hjärtat i halsgropen. Det är snömodd och bilen är täckt av ett ispansar. Du vet inte vart snöskrapan är, och du har glömt datorn i lägenheten. Fem min senare är du tillbaka med datorn och skrapar frosten på vindrutan med ditt kreditkort. Telefonen har lågt batteri och bryts innan du hinner be din arbetskollega att börja presentationen för kunderna utan dig. Självklart är det vägarbete, köer och det är på tok för många rödljus. Kraftigt försenad rusar du in i foajén på jobbet, kammar till dig, och kliver in i konferensrummet där du drar en rövare för kunderna varför du är sen. Du inser att du tagit med dig fel dator. Presentationen finns tack och lov på molnet men Wi-Fi ligger nere.
En olycka kommer sällan ensam och det kan kännas frestande att skylla på Murphy, väderlek och/eller Gud den allsmäktige. Men tro mig, det blir inte mindre brant bara för att man gnäller. Det vi kan ändra på är vår inställning till lutningen, och för mig som är Sveriges främsta höghöjdklättrare med sju klättrade 8000 m berg och ett Guinness världsrekord (klättrat det högsta berget på varje kontinent på planeten på rekordtid) så vet jag att om inte mina tankar, tal och beteenden för mig närmare mitt mål så behöver jag ändra sättet jag tänker, talar och beter mig för annars får jag samma resultat. Dessutom, för mig som är klättrare, så blir det bara intressantare ju brantare det blir så ”read my lips”, sluta att gnälla. Vinnare embraces the suck och älskar motvind.
Jag minns hur min klätterkarriär en gång startade. Under min jägartjänst på I22 regementet i Kiruna. Vi hade en övning runt Kebnekaise och min stridskamrat Hedlund som var en lugn och sansad norrlänning råkade skära sig på handen med sin ”Crocodile Dundee” kniv. Blod rann som hämtad från en skräckfilm och flera av oss blev helt till oss och rusade fram och tillbaka som yra höns med första hjälpen kit i högsta hugg och försökte hjälpa Hedlund som stod oberörd och beskådade tumulten. ”Inte blir det bättre för att man hetsar upp sig”, utbrast Hedlund prompt.
Det känns ibland frestande att överdriva situationen när stressen faller på. Dock hjälper det sällan såtillvida det inte handlar om att dra en fiskehistoria, men under kris, så vinner ett kallt huvud och att se fakta för vad det är i stället för en rekommendation. Det är fascinerande hur många som tvekar på att kompassnålen verkligen pekar norr när de orienterat bort sig och natten och kylan kryper på. Ditt sinne skapar lättare en alternativ verklighet under stress och utmattning och ju mer du övar på att hantera kris och utmaningar desto mer motståndskraftig blir du. Precis som en muskel som växer efter ansträngning. Studier visar att det finns tre typer av människor under en katastrof. 50% flyr platsen, och somliga hejvilt. 25% blir paralyserade. De resterande 25% blir pragmatiska och tar kommando. Hur vet du vem du är? Ja, inte genom att läsa teori och sjunga Kumbaya, My Lord utan att utsätta dig för prövningar.
Jag kanske är den mest otänkbara personen att börja klättra. Jag var både livrädd, höjdrädd och mobbad som liten. Jag var skräckslagen över att gå ut på en balkong, efter allt, jag visste ju inte vem som hade armerat betongen? Jag om någon behövde utsätta mig för prövningar för att veta vem jag var. Katastroftankarna var lika frekventa som Tanatofobin (en extrem rädsla för döden). Men att leva ett liv med dödsångest var ohanterligt så jag tog tjuren i hornen och med små hanterbara steg mot målet Mount Everest. Dock var det inte alla som tyckte att det var uppnåbart. När jag som sjuåring i skolan upptäckte i världsatlasen siffran ”8848” och insåg att Everest var högst i världen sa min lärare korthugget, ”Everest, det går ju aldrig!” Till råga på allt bodde jag i Närke där vi lever efter jargongen, ”Det går aldrig, och går det så blir det ändå aldrig bra…” Ironiskt nog är även Närke ett av de flackaste länen i Sverige. Men sätter man begränsningar för vad man tror man kan så sätter man även begränsningar för vad man kan uträtta.
Det märkliga är att under min hitintills 25-åriga klätterkarriär, varje gång jag kommit hem från bestigningar i Himalaya och begett mig tillbaka till min hemmaklippa så har den mirakulöst blivit ”mindre.” Min respekt för säkerheten har inte nonchalerats, å nej, jag är en försiktig general som lever som jag lär – ingen utsikt är värd att dö för – men med större utmaningar så har mina förutfattade meningar om hur tufft, svårt eller jobbigt något är ruckats. Jag fick mera skinn på näsan helt enkelt och mina perspektiv vidgades.
Vilka problem förstorar du i onödan? Vilka utmaningar skulle vara nödvändiga och verka som bra träning för att din motståndskraft ska växa? Tanken kanske låter skrämmande, men fråga dig själv vad är det värsta som kan hända? Vad har du att förlora?
Jag har alltid varit rädd för höjder. Lösningen var aldrig att undvika höjder utan att lära mig att klättra!
Mvh
Fredrik Sträng
Alpinist – Föreläsare – Coach
